Mesolitiska ”grophyddor” från södra Skandinavien

Abstract

Inom forskarvärlden har frågan om mesolitiska bostäder kommit att bli ett speciellt kontroversiellt ämne. Lämningar från Maglemosekulturens inlandsboplatser har bildat ett slags norm för hur bostäder från tidsperioden har sett ut. Uppfattning är så allmän att alternativa konstruktioner generellt sett avvisats. Hyddor som varit försänkta i markytan, så kallade ”pit-dwellings”, ”sub-terra konstruktioner” med flera beteckningar, har haft speciellt svårt att bli accepterade. Detta är märkligt mot bakgrund av hur bostäderna i norra Skandinavien varit konstruerade och att det överhuvudtaget finns en mängd etnografiska belägg för dylika lösningar. Den skeptiska inställningen gentemot ”grophyddor” kan till stor del förklaras av en artikel av R.R. Newell som publicerades 1981. Där redovisas en genomgång av mesolitiska hyddor runt om i Europa och Newell kom till slutsatsen att ett mycket stort antal anläggningar av typen ”pit-dwellings” kunde avfärdas såsom rotvältor.

Bostäder som på ett eller annat sätt försänkts i marken är känt runt hela världen, men förekommer huvudsakligen i kallare områden på norra halvklotet. Det främsta skälet för att gräva ner golvet var att få en extra isolering mot kylan. De allra äldsta artificiellt byggda bostäder, som man överhuvudtaget känner till, har haft försänkta golv. Ser man till den paleolitiska tiden i Europa efter
cirka 25 000 BP har man kunnat urskilja sju olika typer av bosättningsstrukturer och av dessa har fyra varit mer eller mindre försänkta i markytan. Flera senpaleolitiska fynd visar att traditionen med försänkta bostäder varit obruten fram i mesolitisk tid. För södra Skandinaviens del är antalet anläggningar av den här typen numera så pass stort att det kan anses klarlagt, att de existerat under hela mesolitikum. Under senare år har man undersökt flera anläggningar av denna typ och bland annat med tanke på att de är förhållandevis lätta att identifiera, kommer säkerligen flera att dyka upp inom en nära framtid. Diskussionen kommer i första hand att kretsa kring de mesolitiska hyddbottnarna i området kring Skagerack och Kattegatt. Jämförelser mellan anläggningarna visar att de försänkta hyddbottnarna inte utgjort en homogen grupp. Högst sannolikt har det funnits ganska stora variationer när det gällt funktion, konstruktion, utseende och materialval.