Särbegåvning: ett differentierat fenomen med sociala konsekvenser

Abstract

Artikeln sammanställer aktuell forskning över det tvärvetenskapliga fenomenet intellektuell särbegåvning. Syftet är att genom en syntes av en mycket omfattande och skiftande internationell litteratur föreslå en teoretisk definition för skandinaviskt vidkommande genom att kontextualisera begreppet. Med utgångspunkt från normalfördelningen kan man anta att det i en population finns ungefär 15-20% måttligt särbegåvade individer (benämns också högpresterande), 2-4% högeligen särbegåvade, högst 0,003% exceptionella och färre än 0,00002% genialt särbegåvade. I sammanhang där medelnormer dominerar riskerar en majoritet av dessa att på olika sätt marginaliseras eller till och med stigmatiseras eftersom de är per definition extrema. En normalpopulation har sällan problem att uttrycka förståelse för och inkludera de som uppfattas som svaga och oförargliga. Det är däremot vanligt att högpresterande och särbegåvade snarast misstänkliggörs eller exkluderas därför att de utgör ett mer eller mindre omedvetet hot mot sin omgivning. Detta får uppenbara sociala, pedagogiska och kliniska konsekvenser, vilka diskuteras i korthet.