Tiggande EU-migranter – ett ansvar för Sverige, hemländerna och Europa

Abstract

I och med utvidgningarna 2004 och 2007 kom EU att omfatta ett antal förhållandevis fattiga länder, vilkas medborgare hade rätt att röra sig fritt inom unionen. Den ekonomiska världskris som inleddes 2008 gjorde situationen för unionens sämst ställda mycket svår. Allra värst drabbade blev de minoriteter som traditionellt diskriminerats i Europa, särskilt romerna. Medan majoritetsbefolkningarnas fattiga reste utomlands för att söka arbete, fann många romer som försökte göra samma sak att de inte kunde få jobb utan tvingades söka sin utkomst genom tiggeri. Detta har väckt debatt i Sverige, som under slutet av 1900-talet i princip inte hade några tiggare, men nu fick ta emot ett stort antal. Frågan har därför ställts om var ansvaret för att förbättra romernas situation ligger. Svaret är inte helt okomplicerat: I ett kortare perspektiv kan vi konstatera att mottagarlandet Sverige har både ett moraliskt och ett politiskt/rättsligt ansvar. I ett mer långsiktigt perspektiv är det uppenbart att huvudansvaret för att skapa drägliga levnadsvillkor för medborgarna ligger i hemländerna. Och i ett bredare perspektiv kan man identifiera ett europeiskt ansvar. EU har accepterat nya medlemsländer, som i sin tur förpliktat sig att leva upp till unionens värderingar, inte minst vad beträffar behandlingen av minoriteter.