Den hotade skidåkningen

Nostalgi och framstegstanke i skidåkares berättelser om naturen som plats för alpin skidåkning

Abstract

Den alpina skidåkningens givna plats historiskt är i naturen, det är en utomhus- och vinteridrott som utövas i fjäll- och bergslandskap. För att kunna utöva skidåkning är snö den främsta förutsättningen. I en tid av varmare vintrar och smältande glaciärer hotas skidåkningen som utomhusidrott. Skidåkares röster om denna pågående förändring är viktiga för att förstå naturens roll och betydelse för alpin skidåkning. Syftet med artikeln är således att öka kunskapen om alpina skidåkares syn på naturen och hur de hanterar naturen i relation till sin skidåkning. Relationen mellan skidåkare och natur är nödvändig för att skidåkning ska kunna ske, och skidåkarnas erfarenheter från barndom till nutid kan bidra med kunskap om de uppfattningar som finns om skidåkaren och fjället, naturen och snön. Tio skidåkare har intervjuats, varav flera arbetar som skidlärare eller skidtränare. I berättelserna framgår temporala och rumsliga spänningar som handlar om då och nu samt om naturen som plats. Det var inte ”bättre förr” för att det föll mer snö eller var mindre trängsel i backarna, men dagens teknologiska vinningar med snöproduktion och bekvämligheter gör inte nödvändigtvis skidåkningen bättre. En sorg över en naturlighet som ändrats och en optimism över möjligheter genomsyrar skidåkarnas berättelser.