Genetisk rådgivning – risker, ansvar och individuell autonomi

Abstract

Genetisk rådgivning (vägledning) etablerades inom svensk sjukvård under 1960- och 1970-talet. Samtidigt stärktes föreställningen om individens självbestämmande i reproduktiva frågor, en uppfattning som hade börjat formuleras redan under 1950-talet. I artikeln diskuteras hur den genetiska rådgivningen som tidigare baserats på empiriska riskberäkningar under 1960- och 1970-talet fick en delvis annan inriktning genom utvecklingen av ny kunskap och nya teknologier, särskilt möjligheten att göra fostervattenprov (amniocentes) och kromosomanalyser. Den prenatala diagnostiken medförde en ökad efterfrågan på genetisk rådgivning samtidigt som alltfler valsituationer för individen uppkom. Även om den individuella autonomin ständigt framhölls som ett ideal påverkades självbestämmandet av såväl läkarnas förhållningssätt som samhällets normer och värderingar om genetisk sjukdom och funktionsnedsättning, och ytterst vad som utgör ett gott liv.