Barns ’agency’ i lekresponsiv undervisning

Abstract

Samtida diskussioner om lek och undervisning i förskolan balanserar mellan idéer om att förskollärare ska stå utanför barns lek, för att inte hindra deras agency (agentskap/handlingsutrymme), och om att lek och undervisning ska integreras i förskolan. I föreliggande studie ämnar vi bidra till förståelsen av relationen mellan undervisning och barns agency genom att undersöka vad som karaktäriserar ett samspel mellan barn och förskollärare där barns agency främjas, samt hur förskollärarens stöttning gestaltar sig i detta samspel. Resultatet visar att förskollärarens bidrag är att bjuda in barnen att bidra som medskapare i leken; hon responderar på barnens initiativ så att dessa görs legitima, hon koordinerar olika lekinnehåll och riktningar och hon bidrar till att utmana barnens förståelse genom att metakommunicera och skifta mellan som om och som är. Agency är inte något som kan tas förgivet som naturligt utvecklande; det är redskapsberoende och förskolläraren har därför en central roll för att bidra till barns utveckling av agency.

Children’s agency in play-responsive teaching

The present study focuses on children’s agency, that is, children’s active participation, in play activities with teachers in preschool education. There is a contemporary discourse on play, emphasizing that teachers’ involvement could prevent children’s agency. At the same time, preschool is a play-based setting for enhancing children’s learning. In the article, we therefore problematize the relationship between children’s agency and teachers’ participation in terms of what we refer to as play-responsive teaching. We have conducted an interaction analysis to focus on how a teacher scaffolds a play activity, which contributes to children’s agency and learning. The findings show that the teacher makes children’s contributions legitimate and invites them to be co-producers of the play. On the basis of our empirical analysis, we therefore argue that agency is not something that can be taken for granted as naturally developing; rather, it is dependent on mediation. Therefore, the teacher has a central role in contributing to children’s development of agency.