Vol 37 Nr 2 (2016): Kärlek

Detta nummer av TGV tar med hjälp av gästredaktörerna Lena Gunnarsson och Anna G. Jónasdóttir, ett mångfacetterat feministiskt grepp om kärlek. Det lanserar på svenska forskningsfältet feministiska kärleksstudier, vars etableringsprocess pågår i den internationella akademiska debatten.

Att kärlek onekligen är ett starkt könat fenomen gör det till ett självklart ämne för feministiska undersökningar. Samtidigt är det just den könade – det vill säga kvinnliga – kodningen av kärlek som skapat en viss beröringsskräck inför kärlekstemat bland feministiska forskare, något som måste utmanas. Bara då, skriver gästredaktörerna, kan vi finslipa våra analyser av hur könade maktordningar av olika slag är kopplade till kärlek, vars kraft verkar i alla människors liv vare sig vi vill det eller ej. Detta temanummers bidrag avspeglar i viss mån det breda kärleksbegrepp som här förespråkats samtidigt som de också vittnar om den tvåsamma sexuella förbindelsen som fortsatt nav.

Annelie Bränström Öhman inleder numret med en studie i kärleksvägrandets vedermödor, genom en läsning av Kristina Sandbergs tre romaner om hemmafrun Maj som utspelar sig i en småstad under 1930- till 1960-talet. För den olyckliga Maj blir i Bränström Öhmans läsning kärleken den sista – enda? – del av henne själv som hon inte tänker släppa ifrån sig till förmån för andras välbehag. Majs öde är tyngt av hennes låga klassposition, som tvingar henne till ett perfektionens husmoderskap ämnat att säkra hennes ömtåliga respektabilitet.

I Sandra Grehns analys av Frida Stéenhoffs skandalomsusade dramatext Lejonets unge har klassdimensionen likaledes en avgörande betydelse, fast i omvänd mening. Om Maj ser den sexuella kärleken som ännu ett krav, ser Saga flera decennier dessförinnan den frigörande potentialen i den sexuella kärleken – det handlar bara om att dess former måste omorganiseras.

Catrine Andersson undersöker de diskursiva effekterna av att staten i sina offentliga utredningar till slut började prata om kärlek, vilken analyseras som ett diskursivt redskap för reglering av normalitet. Genom att trycka på att homosexuella relationer precis som heteroförhållanden är kärleksrelationer skapade staten legitimitet åt kraven på könsneutral äktenskapslagstiftning, men en legitimitet som enligt Andersson var villkorad av assimilering till heteronormen.

Klara Goedecke analyserar heterosexuella mäns tal om manlig vänskap i termer av ett diskursivt positioneringsarbete som får dem att framstå som en särskild sorts ”ograbbiga” män. I deras tal utmejslas en bild av den normala mannen som oförmögen till intimitet, i synnerhet med andra män. Goedeckes intervjupersoner framställer den (föregivet) normala manligheten som något entydigt negativt, som de tar spjärn emot i sin strävan mot mer intima former av vänskap med andra män.

Gunnel Karlsson vrider och vänder, i ett Frispel, på frågan om kärlekens roll i en framstående kvinnas liv genom att analysera kärleksbreven mellan Ulla Lindström – ensamt kvinnligt statsråd i svenska regeringar från 1954 till 1966 – och hennes make.

Katarina Nitsch bryter slutligen loss kärleken från dess (hetero)sexuella och äktenskapliga bojor genom att meditera över politisk frihetskamp som en akt av kärlek. ”Den som rubbar ordningen”, skriver Nitsch, ”verkar med en befriande kraft som jag kallar kärlek”.

Temanumret avslutas med recensioner av tre böcker, däribland Eva Illouz inflytelserika Därför gör kärlek ont.