I skrivande stund sköljer våg efter våg av #metoo-vittnesmål genom offentligheten, inte minst från kvinnor i akademin. Vår analys är att dessa massiva uppror mot sexism och misogyni, i bransch efter bransch, bland annat bygger på att kunskaper om hur maktstrukturer griper in överallt har spridits samhälleligt och gjort de gemensamma aktionerna möjliga. Kvinnor från hela arbetslivet, och även i dess utkanter, formulerar något som kanske kan bli en solidarisk, politisk agenda mot våld, för kvinnofrid, och med krav på strukturella förändringar inom alla politikområden. I det sammanhanget kan maktanalyser och utvecklande av nya metoder för förändring bidra. Här spelar framväxandet, etablerandet och organiseringen av feministisk forskning, genusforskning och genusvetenskap avgörande roller. Den situation som behövs för att ta de många enskilda berättelserna och föra dem samman till en maktanalys har delvis möjliggjorts genom genusforskningens kunskapsproduktion. Kvinnor kan kräva sin rätt och ställa ansvariga till svars för bristerna i att erkänna, stoppa, lagföra och problematisera sexistiska strukturer, organisationer och maktrelationer.
Ett temanummer om feministiska och intersektionella perspektiv på forskningens villkor är därför mer angeläget än någonsin. Artiklarna rör sig alla, men på olika sätt, kring de subjektiva, subjektiverande och situerade aspekterna av att verka i akademins undervisande och forskande verksamheter. Genom att centralisera det subjektiva erkänner de, men problematiserar, att expertkunskap i vårt nuvarande system alltid knyts till det individuella kunskapskapitalet. De enskilda bidragen i temanumret kan läsas var för sig, men kan med fördel också läsas intertextuellt. Det vill säga, texterna utgör polyfona röster om ojämlikhetens akademiska landskap. De ger sammantvinnade uttryck för paradoxer, utmaningar, exkluderingar, maktobalanser och ständigt skiftande modaliteter, situeringar och språkdräkter. Precis så dynamiskt, heterogent, motstridigt och kritiskt som ett vetenskapligt fält ska fungera när det är som bäst.
Tidskrift för genusvetenskap har denna gång temat Gränser och korsningar, vilket utgör två av oändligt många sätt att benämna vad som i det närmaste kommit att utgöra feministisk forsknings kanon, om en sådan kanon nu existerar, nämligen (olika former av) intersektionalitet.
Intersektionalitet i olika former, versioner och tolkningar har under en lång tid utgjort en central del av den feministiska forskningen och ett antal internationella vetenskapliga tidskrifter har haft temanummer kring detta. I Sverige etablerades begreppet för snart 15 år sedan, och TGVs föregångare, Kvinnovetenskaplig tidskrift, var då en viktig arena för diskussion om innebörder och tillämpning i forskning. 2005 publicerade KvT ett temanummer om intersektionalitet och temaredaktören undrade retoriskt vad intersektionalitet kunde användas till. En del av svaret går att finna i detta rykande färska nummer av TGV.
I föreliggande nummer belyses intersektionalitet utifrån teori och metod, politiska interventioner, samt utifrån tillämpning i praktisk verksamhet. Numrets artiklar understryker betydelsen som begreppet fått inom genusforskningen. Men det är inte bara intersektionerna – korsningarna – som är diskuteras, utan också de gränser som framträder och som utgör såväl konkreta som abstrakta hinder för jämlikhet och intersektionell jämställdhet i teori och praktik.
I Anna Bredström och Sabine Grubers artikel visas tydligt vikten av intersektionella förståelser i praktisk verksamhet; svensk mödravård. De åskådliggör hur föreställningar om olika etniska bakgrunder ger olika förhållningssätt till enskilda personer och grupper, liksom tolkningsramar för olika personers beteenden. De menar därför att intersektionalitet som perspektiv måste finnas med vid jämställdhetsintegrering (som den inom mödravården), därför att den annars riskerar att reproducera rasifiering och bli diskriminerade.
Hillevi Ganetz visar i sin artikel hur kön, klass, vithet och nation är intimt förknippade med dels varandra, och dels med vetenskap(sproduktion). I artikeln utgör den svenska drottningens kropp en sorts lins som möjliggör en diskussion om hur multipla maktordningar korsar varandra i en vetenskapscentrerad kontext. Ganetz visar hur fokuseringen på drottningens kropp i den TV-sända Nobelbanketten normgör en tyst, moderlig, passiv och respektabel femininitet, och omöjliggör en vetenskapande femininitet.
Marie Carlsons gör i sin artikel en kritisk granskning av konstruktionen av framför allt kategorin ”invandrarkvinnan” i texter om SFI, liksom av texter använda i själva undervisningen. Carlson visar hur stereotypa och homogeniserande föreställningar om ”invandrare” i allmänhet och ”invandrarkvinnan” i synnerhet, bidrar till att låsa fast individer i kategorier som osynliggör personerna bakom, och som därför också kommer misslyckas med att se olika personers potential. Carlson visar också på motståndet mot kategorierna, bland dem som placeras i dem, men beskriver gränserna i kategorierna som svåra att forcera.
Anna Lundberg och Fataneh Farahani för i sin artikel en dialog med varandra och utbyter vad de benämner ”forskningsbaserade tankar” om intersektioner mellan genus, geografi, positionering, rasifiering och sexualitet. Den nigerianska författaren Chimamanda Ngozi Adiches presentation vid en TED (Technology, Entertainment Design)-konferens 2009 bildar utgångspunkten för dialogen mellan Lundberg och Farahani. Författarna skriver inte enbart om intersektionalitet, de också gör intersektionalitet: dialogen mellan de två forskarna genomförs som en praktisk övning i självreflexivt och kritiskt intersektionellt tänkande.
Frispelet i detta nummer belyser den aktuella diskussionen om ”sam- eller särundervisning” i skolämnet idrott och hälsa, utifrån genus och intersektionella perspektiv. Håkan Larsson tar utgångspunkt i anmälningen av den religiösa friskolan Al-Azharskolan till Skolverket, och menar att den efterföljande diskussionen har kommit att handla om homogeniserande och traditionella könsroller, istället för att fokusera på innehållet i undervisningen som sådan.
Frågan om kön och arbete har gått som en röd tråd genom feministisk teoribildning och emancipation. Rätten till arbete har vid sidan av demokratiska rättigheter setts som en grundläggande förutsättning för kvinnors frigörelse från, och beroende av, män. Relationen mellan produktion och reproduktion och mellan avlönat och oavlönat arbete är lika angeläget idag som under första vågens feminism. Samtidigt som dessa frågor alltjämt är aktuella har genusforskningen utvecklats och breddats till att omfatta en rad olika områden och discipliner, vilket har inneburit att arbete inte längre har samma framträdande position som tidigare. En intressant iakttagelse i sammanhanget är att det vid den nationella genusforskarkonferensen g16 i Linköping i november 2016 endast fanns två paneler som explicit berörde kön/genus och arbete. En av dem handlade specifikt om arbetslivsperspektivens undanskymda roll inom genusforskningen. Det känns därför extra stimulerande att få presentera detta nummer med fokus på arbete.
Artiklarna i numret knyter an till dessa frågor genom diskussioner och analyser av områden så som jämställdhet, relationen mellan arbete och familj, omförhandlingar av traditionella mansroller, könssegregeringsmönster i arbetsorganisationer, samt kvinnors och mäns arbetsvillkor, välbefinnande och hälsa. I den första artikeln ”Begreppet arbete: en betraktelse över dess könade karaktär”, skriven av Birgitta Jordansson och Linda Lane, är syftet att inspirera till en debatt om hur relationen mellan lönearbete och oavlönat hemarbete sett ut historiskt. Författarna är särskilt intresserade av att uppmuntra till en diskussion om vilka konsekvenser den, enligt dem, ensidiga betoningen på lönearbetet får för möjligheterna att uppnå ett jämställt samhälle.
I Lisa Ringbloms och Lena Abrahamssons artikel, ”Omförhandling i gruvan? Om kön, arbete och förändring i den mansdominerade gruvnäringen”, får vi bokstavligen följa med ned i underjorden och bevittna den förhandling mellan könen som pågår där. Författarnas syfte med artikeln är att synliggöra pågående och aktiva förhandlingar av stabilitet och förändring när det gäller kön och arbete på mansdominerade arbetsplatser. Deras studieobjekt är kvinnor och män som arbetar i gruvdriften under jord. Om Ringbloms och Abrahamssons artikel handlat om gruvdrift, teknik och konstruktionen av kön i en traditionellt mansdominerad miljö, tar oss nästa artikel med upp på scen och in i ett arbete där känslor utgör en central del av arbetet.
I Anna Lundbergs artikel ”Jobbiga känslor på jobbet. Feministisk aktionsforskning, känsloarbete och metodutveckling” får vi följa ett aktionsforskningsprojekt där intersektionalitet, känsloarbete och frågor om betydelse, mening och makt vävs samman och analyseras genom barnteater. Ett forskningsprojekt som i mångt och mycket bygger på kollektiva processer, det vill säga interaktion mellan skådespelare och ung publik, där Lundberg själv, som genusforskare, aktivt deltar. Med utgångspunkt i Hochschilds begrepp känsloarbete (emotional labour) får vi i artikeln läsa om vad som händer med begreppet när det färdas mellan teori och yrkespraxis.
I den fjärde artikeln fokuseras ett antal kvinnor som återfinns i kontaktyrkena, inom vård och omsorg samt inom service. Här är det inte den emotionella dimensionen som fokuseras utan i första hand anställningsvillkoren. Anna Malmquist, Martina O’Hanlon och Anna Pralica tar utgångspunkt i det empiriska mönster som pekar på att ensamstående mödrar uppvisar en betydligt högre grad av ohälsa än sammanboende mödrar eller kvinnor utan barn. I artikeln ”Ensamstående mamma och timanställd: en tolkande fenomenologisk analys av sju kvinnors berättelser” visar författarna hur kraven på en flexibel arbetskraft på arbetsmarknaden, i form av timanställningar, villkorar kvinnornas livssituation i allt väsentligt.
Detta leder oss in på temanumrets sista artikel, ”Mer jämställt mindre sjukskrivning. En epidemiologisk studie om jämställdhet och sjukskrivning på arbetsplatser”, där Lisa Harrysson och Sofie Elwér ställer sig frågan om mer jämställda arbetsplatser leder till färre sjukskrivningar. Med en kvantitativ ansats och med ett material från ett större forskningsprojekt om arbete och hälsa, visar författarna vikten av att använda en flerdimensionell syn på jämställdhet för att förstå dess samverkan med sjukskrivning. Huvudresultatet i artikeln är att ju högre nivåer av jämställdhet som finns på arbetsplatser ju färre blir sjukskrivningarna, både för kvinnor och för män.
I numrets frispel, ”’Hade jag inte börjat skriva så skulle han och jag och kärleken ha levat lyckliga till vår död’. Om konflikten mellan konstnärskap och en heteronormativ kärleksdikotomi”, av Sofia Lindström och Matilda Torstensson Wulf belyses en liknande problematik: det vill säga kvinnors välbefinnande eller frånvaro av detsamma relaterat till graden av jämställdhet mellan könen. Författarna tar oss med in i den heteronormativa parrelationen där de ställer frågan: Vilka villkor möjliggör en konstnärlig karriär? De är särskilt intresserade av villkor knutna till förekomsten och betydelsen av en partner och familj, det vill säga könsarbetsdelningen i hemmet.
Vår förhoppning är att de områden och de angelägenheter som artiklarna belyser visar att möten mellan genusforskning och arbetslivsforskning genererar viktiga vetenskapliga och politiska utmaningar och insikter. Det handlar om individers livsvillkor, om aktörskap, identiteter och handlingsutrymme knutet till olika former av arbete. Det handlar om hur olika strukturerande principer såsom kön och klass genom individers handlande länkas samman till en oregelbunden, men likafullt maktimpregnerad, väv av relationer. Denna väv utgör stommen i det samhälle och arbetsliv vi för närvarande har idag och vars empiriska uttryck i det efterföljande kommer att presenteras och analyseras. Vi hoppas att artiklarna inspirerar till en fördjupad teoretisering av arbete inom genusforskningen. Vi hoppas även att de visar att analyser och problematiseringar av kön och klass alltjämt är relevanta. Arbete igår och idag formar och formas av kön och klass. Hur vill vi att det ska se ut i morgon? Vi är faktiskt moraliskt ansvariga för det som ännu inte hänt. Det förpliktigar.
Vad är det som händer? Varför gör dom så? Hur kan någon tänka på det där sättet? Det är frågor som ställs under en sommar med den ena tidningsrubriken efter den andra om sexuella ofredanden på festivaler, överfallsvåldtäkter, fysiska attacker mot HBTQI-personer och rasistiska utspel. En sommar av våldsrapportering. Men efter någon sekund klickar den akademiska hjärnan igång; frågeställningar problematiseras och förklaringar vaskas fram ur den rika forskningsfloran, inte minst ur genusforskningen. Det blir en tröst att lyfta våldshändelserna från det nära, nästan förkroppsligade, till en metanivå. Ilskan och frustrationen över att allt händer igen och igen och igen kan kanaliseras till en kunskapsbaserad förståelse för hur samhället fungerar, vilket också innebär att tänka på möjliga lösningar – och avfärda alla icke-lösningar.
Detta nummer av TGV är ett mosaiknummer. Artiklarna har inget på förhand givet gemensamt tema utan vi publicerar i dessa utgivningar ett axplock av de frågor som genusforskare just nu brottas med. Vi vill visa på den bredd av frågor, svar, problematiseringar och analyser som forskningen bidrar med. I numret ställs frågor om hur kön, genus och nationella projekt är sammanlänkade, om huruvida förändrade kvinnokroppsideal förmår utmana genus- och könsnormer, frågor om hantering av motstånd mot förändringsaktörers jämställdhets- och mångfaldsarbete, och om hur hiphoptexter används för meningsskapande kring genus och maskulinitet. Förutom detta diskuteras även multipla verklighetsförståelser i relation till kropp, genus och sjukdom, samt agentisk realism som ett sätt att förnya kvantfysikens vetenskapsteoretiska utgångspunkter.
Artiklarna ger oss nya kunskaper och insikter i hur vårt handlande är nära förknippat med de kontexter som omger oss; hur tid, rum och levd erfarenhet påverkar vad vi gör (Moi 1999). ”We all act in relation to our intentions and beliefs, which are always culturally shaped and historically and spatially positioned” skrev Linda McDowell för snart 20 år sedan (1999) – och det var inte heller då några nyheter. Men budskapet innehåller fortfarande viktiga kunskaper och nycklar till att finna förklaringar till det som sker runt om i världen. Artiklarna i detta nummer visar på olika sätt betydelsen av dessa tids-rumsliga kontexter.
Christina Douglas beskriver i sin artikel en del av den tyskbaltiska kvinnorörelsen i Baltikum och deras roll i det tyskbaltiska nationella projektet mellan 1905 och 1919. Douglas vill förstå och förklara den tyskbaltiska kvinnorörelsen Deutsche Frauenbund zu Riga’s nationalism och visar genom sin analys hur kön, klass och etnicitet samspelar, liksom betydelsen av den tid och plats där händelserna utspelade sig. Nira Yuval-Davis (1997) teorier kring kvinnan och den biologiska reproduktionen av nationen samt den kulturella reproduktionen av genusrelationer så som de kommer till uttryck i nationella projekt blir en viktig förklaringsmodell. Douglas visar också hur den tyskbaltiska kvinnorörelsens inte helt passar in i dessa modeller utifrån de specifika förhållanden som rådde för den studerade gruppen under den aktuella tidsperioden.
Helena Tolvhed använder i sin artikel ett mer nutida perspektiv, och beskriver hur den föränderliga konstruktionen av den hälsosamma kvinnokroppen under de senaste 30 åren kan tänkas förhålla sig till samhällstrender i stort. Tolvhed undersöker hur senmodernitetens femininitet och intersektionellt kön produceras, och hur den vältränade kvinnokroppen, förstådd som ett kulturellt ideal, ska tolkas i ett individualistiskt, kommersialiserat konsumtionssamhälle. Å ena sidan erbjuder den en symbolisk utmaning av traditionella föreställningar om en kvinnlig svaghet och underlägsenhet, men å andra sidan riskerar den att utgöra ännu ett idealsubjekt för en neoliberal postfeminism där frigörelsen endast omfattar de resursstarka.
Artiklarna av Kalle Berggren och av Sophie Linghag, Mathias Ericson, Eva Amundsdotter och Ulrika Jansson belyser samtida fenomen, men visar likväl hur förändring konstrueras. Kalle Berggren visar, genom en intersektionell poststrukturell analys av svenska kontemporära hiphoptexter, hur våld och (bristande) föräldraskap konstruerar och konstituerar kön och maskulinitet. Låttexterna är också en del i att skapa bilden av hiphopgenren, och dem som identifierar sig med den. Genom sin analys visar Berggren på både bekräftande och alternativa bilder av de ibland stereotypa föreställningarna om hiphopen, som ”inte sällan är kopplat till en rasistisk önskan att förlägga ojämställdheten utanför den vita majoritetsbefolkningen (till exempel Crenshaw 1991)”. I artikeln konstateras att våldets artikulation påverkas av ojämlikheter såsom ras och klass, men, menar Berggren, våldsdiskursen utgör en genusnorm som skär tvärs igenom sådana ojämlikheter. Gällande föräldraskap framträder istället en tydlig könsskillnad, där mödrar både skriver och beskrivs annorlunda än fäder. Berggren lyfter dock fram att texterna innehåller frön till förändring på bägge områdena, eller kanske snarare visar på den förändring som sker, genom låttexter med ett avståndstagande från våld och ett föräldraskap där män är aktiva och involverade parter.
Sophie Linghag, Mathias Ericson, Eva Amundsdotter och Ulrika Jansson beskriver i sin artikel det motstånd mot förändring som förändringsaktörer möter i sitt dagliga arbete med jämställdhets- och mångfaldsarbete. Författarna diskuterar i artikeln relationerna mellan makt, motstånd och strategier i organisationers jämställdhets- och mångfaldsarbete och belyser ”hur motstånd kan förstås som del i de dynamiker och relationer som producerar maktrelationer”. En viktig del i artikeln är att också visa på hur förändringsaktörerna hanterar detta motstånd och hur de själva formulerar och förhandlar fram motstrategier. Att förstå situationen och utifrån det kunna vända den, skapade hos förändringsaktörerna en känsla av handlingskraft och att kunna arbeta mer strategiskt. Genom sin artikel visar Linghag, Ericson, Amundsen och Jansson hur förändringsaktörerna har dubbla roller i att både upprätthålla och förändra maktrelationer, och att en medvetenhet om den positionen också ger större utrymme att nå den förändring de arbetar för.
De frågor som ställdes inledningsvis får inte specifika förklaringar genom artiklarna i detta nummer, men vi får nya kunskaper om hur de kontexter vi befinner oss i påverkar vad vi gör – och hur vi påverkar kontexterna. Och som visas i Linghag, Ericson, Amundsen och Janssons artikel så underlättas också ett förändringsarbete om vi blir medvetna om de många olika roller, situationer och maktordningar vi befinner oss i. Kunskap är makt, som känt. Men i detta infinner sig också ett ansvar att ifrågasätta givna sanningar som existerar inom de tids-rumsliga kontexter vi befinner oss i.
Numrets två frispel problematiserar, med inspiration från bland andra Karen Barad (2003, 2007) och Donna Haraway (1991, 1997), relationen varande-vetande-görande. Med utgångspunkt i Bohrs kvantfysik, kontrasterad mot Einsteins, skriver Jenny Ivarsson om hur Karen Barads agentiska realism utmanar ett ontologiskt dödläge och erbjuder en möjlig försoning mellan objektivism och subjektivsim; en överslätning av motsättningarna mellan realism och konstruktivism, agens och struktur, idealism och materialism, och mellan poststrukturalism och Marxism. Huruvida detta är åtråvärt eller inte är en annan fråga. Lena Aronssons frispel beskriver på ett självutlämnande sätt hur sjukdom förändrar våra uppfattningar om positioner och kategoriseringar, om centrum och periferi. Multipla verkligheter skapas, men dessa är samtidigt också situerade: ”de hör hemma någonstans, lokaliserade i tid och rum, med aktörer och uppföranden av praktiker”, skriver Aronsson.
Mosaik kan enligt Nationalencyklopedin (2016) betyda ”heterogen blandning (som ändå bildar en enhet)”. Det är vad du nu kan förvänta dig av läsningen av numret.
Detta nummer av TGV tar med hjälp av gästredaktörerna Lena Gunnarsson och Anna G. Jónasdóttir, ett mångfacetterat feministiskt grepp om kärlek. Det lanserar på svenska forskningsfältet feministiska kärleksstudier, vars etableringsprocess pågår i den internationella akademiska debatten.
Att kärlek onekligen är ett starkt könat fenomen gör det till ett självklart ämne för feministiska undersökningar. Samtidigt är det just den könade – det vill säga kvinnliga – kodningen av kärlek som skapat en viss beröringsskräck inför kärlekstemat bland feministiska forskare, något som måste utmanas. Bara då, skriver gästredaktörerna, kan vi finslipa våra analyser av hur könade maktordningar av olika slag är kopplade till kärlek, vars kraft verkar i alla människors liv vare sig vi vill det eller ej. Detta temanummers bidrag avspeglar i viss mån det breda kärleksbegrepp som här förespråkats samtidigt som de också vittnar om den tvåsamma sexuella förbindelsen som fortsatt nav.
Annelie Bränström Öhman inleder numret med en studie i kärleksvägrandets vedermödor, genom en läsning av Kristina Sandbergs tre romaner om hemmafrun Maj som utspelar sig i en småstad under 1930- till 1960-talet. För den olyckliga Maj blir i Bränström Öhmans läsning kärleken den sista – enda? – del av henne själv som hon inte tänker släppa ifrån sig till förmån för andras välbehag. Majs öde är tyngt av hennes låga klassposition, som tvingar henne till ett perfektionens husmoderskap ämnat att säkra hennes ömtåliga respektabilitet.
I Sandra Grehns analys av Frida Stéenhoffs skandalomsusade dramatext Lejonets unge har klassdimensionen likaledes en avgörande betydelse, fast i omvänd mening. Om Maj ser den sexuella kärleken som ännu ett krav, ser Saga flera decennier dessförinnan den frigörande potentialen i den sexuella kärleken – det handlar bara om att dess former måste omorganiseras.
Catrine Andersson undersöker de diskursiva effekterna av att staten i sina offentliga utredningar till slut började prata om kärlek, vilken analyseras som ett diskursivt redskap för reglering av normalitet. Genom att trycka på att homosexuella relationer precis som heteroförhållanden är kärleksrelationer skapade staten legitimitet åt kraven på könsneutral äktenskapslagstiftning, men en legitimitet som enligt Andersson var villkorad av assimilering till heteronormen.
Klara Goedecke analyserar heterosexuella mäns tal om manlig vänskap i termer av ett diskursivt positioneringsarbete som får dem att framstå som en särskild sorts ”ograbbiga” män. I deras tal utmejslas en bild av den normala mannen som oförmögen till intimitet, i synnerhet med andra män. Goedeckes intervjupersoner framställer den (föregivet) normala manligheten som något entydigt negativt, som de tar spjärn emot i sin strävan mot mer intima former av vänskap med andra män.
Gunnel Karlsson vrider och vänder, i ett Frispel, på frågan om kärlekens roll i en framstående kvinnas liv genom att analysera kärleksbreven mellan Ulla Lindström – ensamt kvinnligt statsråd i svenska regeringar från 1954 till 1966 – och hennes make.
Katarina Nitsch bryter slutligen loss kärleken från dess (hetero)sexuella och äktenskapliga bojor genom att meditera över politisk frihetskamp som en akt av kärlek. ”Den som rubbar ordningen”, skriver Nitsch, ”verkar med en befriande kraft som jag kallar kärlek”.
Temanumret avslutas med recensioner av tre böcker, däribland Eva Illouz inflytelserika Därför gör kärlek ont.
Tidskrift för genusvetenskap har denna gång temat miljö. I numret korsar forskning om genus och miljö varandra på olika arenor, olika forskningsfält och utifrån olika frågor. Texterna i numret spänner över en rad olika inriktningar som allt ifrån konst och kärnkraftsmotstånd, till saltutvinningens påverkan på kroppar och hur genus och miljö kan artikuleras i historiska texter. Exemplen är hämtade både från Sverige och andra delar av världen som till exempel Uganda, Japan och Argentina. Författarna har olika bakgrund och kombinerar olika vetenskapliga discipliner och angreppssätt.
I numrets första temaartikel möter vi idéhistorikern Katarina Leppänen och litteraturvetaren Therese Svensson som tar utgångspunkt i hierarkiska dikotomier som kvinna – man, svarthet – vithet, natur – kultur. De ifrågasätter synen på vår egen tid som unik genom att visa på idéer och perspektiv som uppmärksammades i Sverige genom litteraturen under 1920-talet.
Även genusvetaren Kajsa Widegren gör i sin artikel analyser ur ett historiskt perspektiv. Genom att relatera dagens japanska samhälle och 2011 års kärnkraftsolycka i Fukushima med traumat efter atombomberna i Hiroshima och Nagasaki skriver hon om samtidskonst, natur, teknik och genus. Särskilt fokus riktas mot det japanska konstkollektivet Chim↑poms arbete. Detta är en artikel som handlar om underordning, makt och handlingsutrymme.
Landsbygdsutvecklingsforskaren Seema Arora-Jonssons artikel handlar om kvinnliga aktivisters handlingsutrymme i Sverige och i Indien. I artikeln, som prisats av tidskriften Signs och som har översatts till detta specialnummer, ifrågasätter hon etablerade sanningar om genus och miljö i det globala Syd och det globala Nord, vilket tydliggör att kolonisering inte är ett avslutat kapitel, utan att dess effekter pågår fortfarande.
I detta nummer finner ni även en nyöversatt artikel av den kanadensiska sociologen och vetenskapsteoretikern Myra J. Hird. I artikeln riktar hon uppmärksamheten mot avfall, och argumenterar för vikten av ett feministiskt perspektiv på det materiella och det ickemänskliga, inte minst utifrån ett miljöperspektiv, men också feministiska vetenskapsstudiers roll i att utmana idéer om människans överlägsenhet.
Genusforskaren Jennie Olofssons visar i sin artikel, med utgångspunkt i begreppet fluiditet som kompletteras med begreppet läckage, hur genus och miljö kan kopplas samman. Olofsson visar på samband mellan kvinnors kroppar och till exempel översvämningar, avfallshantering och kärnavfallförvaring. Genom detta får vi följa resonemang om sambandet mellan kvinnoförtryck och miljöförstöring, men också om sambandet mellan kön och materialitetens agens.
Språkforskaren Leticia Gómez analyserar i sin artikel en film som berättar om exploateringen av ett urfolksområde i Latinamerika. Genom att rikta fokus på hur detta gestaltas i filmen visar Gómez hur sexism, rasism och kolonialism sammanlänkas på liknande vis som sker i Sápmi idag.
Sist ut av temaartiklarna är genus- och miljöforskaren Birgitta Rydhagens artikel om saltarbetare. Rydhagen visar med ett konkret exempel det svåra och problematiska i att dra en tydlig gräns mellan det vi kallar natur och oss själva. I detta fall, saltarbetarnas egna kroppar. Texten bygger på förståelsen av att våra kroppar inte är särskilda från den omgivande miljön, utan att miljöproblemen finns både i och utanför oss.
Numret innehåller även två frispel. Ann-Sofie Kall och Alma Persson uppmärksammar i Den posthumanistiska odlingen, den nya satsningen på miljöhumaniora vid Linköpings universitet och i Johanna Lindbos frispel I kroppen finns berättelser. Om tackor och berättande materia får vi utifrån ett materiellt ekofeministiskt perspektiv, intressanta perspektiv om fåravel, kroppar och moderlighet.
Som vanligt avslutas numret med intressanta recensioner, som denna gång behandlar nyutkommen litteratur på temat miljö. Vi hoppas på god läsning!
Genusforskningens utmaningar
Vilka frågor hoppas du att genusvetenskapen ska besvara inom överskådlig framtid?
Det skulle kunna tyckas vara en enkel fråga att besvara. Även en hastig utblick mot världen räcker för att en ska rygga tillbaka inför alla de utmaningar som världen står inför. Krig, våld, övergrepp, exploatering, förtryck och orättvisor. Samtliga dessa utmaningar är könade, genusifierade, och därför också uttryck för en samverkan av intersektionella maktordningar. Våld och säkerhet i konflikt- och postkonfliktzoner är könade och intersektionaliserade, fredsprocesser där kvinnor saknas vid förhandlingsbordet, är könade, flyktings- och asylprocesser är könade. Ekonomiska neddragningar drabbar kvinnor och män, rasifierade, migrerade, funktionsnedsatta och HBTQI-erade personer på olika sätt: ekonomiska neddragningar, besparingsprogram och åtstramningar är könade och inte minst: våld i alla dess former är könat och måste problematiseras intersektionellt för att förstås (se TGV 35(2-3)).
Den inledande frågan ställdes till redaktionen i september 2015. En vetenskapsjournalist ville veta. Det finns något fullständigt tröstlöst kring frågan. Redaktionen för TGV kommer inte att ge skriftställaren en rankad svarslista på vilka frågor vi hoppas att genusvetenskapen ska besvara. Ambitionen med TGV är ju tvärtom att försöka spegla både bredd och djup inom feministisk forskning. Vi rankar inte bidragen i relation till varandra, utan ser till varje bidrags förmåga att undersöka och besvara de vetenskapliga frågor som bidraget har identifierat. Kvaliteten vilar i vilka nya frågor artiklarna förmår ställa, hur var och en av dem håller dialogen, och därmed kampen, levande.
Detta nummer av TGV innehåller exempel på levandegörandet av sådan dialog, en kritik mot normen, en analys av antirasismens rasifierande online, ett ifrågasättande av den nödvändiga jämställdheten och ett kärleksbrev till en syster med funderingar om relationen mellan jämställdhet och kärlek. Det är Jesper Fundberg som i detta nummer undrar vad jämställdhet är och vad kärlek är. Han balanserar på gungbrädan mellan det personliga och det politiska: är kärlek makt? Är kärlek motsatsen till våld? I numrets andra Frispel drömmer Länsstyrelsens Maria Hagberg, i en replik till artiklar publicerade i TGV:s våldsnummer (TGV 35 (2-3)) 2014, om en solidarisk feministisk teori och praktik bortom jämställdhetsintegrering och om en jämställdhetsmyndighet i Sverige.
Jämställdhet är nödvändigt, skriver Malin Rönnblom och Linda Sandberg i detta nummer, men de menar någonting annat, något mer: de vill inte förstå jämställdhet som något på förhand gott och givet, utan vill snarare problematisera den ”nödvändiga jämställdheten”. De undersöker hur denna produceras och reproduceras, tas för given och används som retoriskt argument i kampen om platsen och i kampen om platsens överlevnad.
Karl Berglund skriver om normerna i deckargenren och om hur könsordningens logiker upprätthålls i skönlitteraturen. Berglund synliggör och undersöker könsdimensionerna i behandlingen av kvinnliga och manliga deckarförfattare i Sverige på 2000-talet. Han visar hur både lansering och mottagandet av ”de svenska deckardrottningarna” utgör ännu ett exempel på att litteratur förknippad med kvinnor konsekvent döms ut som problematisk, undermålig och i vissa fall som rent av skadlig.
Karin Hagren Idevall undersöker hur det separatistiska rummet avgränsas och upprätthålls och hur skribenters positioneringar och relationer skapas i ett antirasistiskt rum. Hennes analys av Instagramkontot Makthavarna visar hur deltagande regleras, tillrättavisas, språkligt och hur rasifierade positioneringar skapas av de språkhandlingar som (re)producerar vithet som norm och privilegium. Positionerna kan dock omdefinieras, förhandlas, och fungera frigörande.
Avslutningsvis skriver Sveriges genusforskarförbunds ordförande, Paulina de los Reyes, om att utmana makten, om de ofta bestående konsekvenserna individuella forskare tvingas hantera efter att de vågat utmana makten. Detta handlar inte bara om näthat, våld och trakasserier på arenor utanför akademin, det handlar också om trakasserier inom akademin. ”Akademiskt trolleri”, skriver de los Reyes, tystar kritik och saboterar samtal. Dessa troll ”har ofta möjlighet att utifrån en auktoritativ position definiera kvalitetskriterier som normaliserar utestängning och förminskning av forskare som anses överskrida disciplingränser eller etablerade normer.”
Vår förhoppning med detta, liksom tidigare och framtida nummer av TGV, är att möjliggöra en publiceringsplattform, en röst, för den tvär- och mångvetenskapliga bredden som finns inom genusforskningsfältet.
Om TGV
Tidskrift för genusvetenskap (TGV) är en av Nordens äldsta och största expertgranskade tidskrifter för aktuell tvärvetenskaplig forskning över hela det genusvetenskapliga fältet. Från och med 2022 publiceras tidskriften digitalt med öppen tillgång. TGV speglar den svenska genusforskningens bredd, originalitet och dess internationella och transnationella karaktär och centrerar dess intersektionella och kritiska epistemologier.
Vi loggar anonymiserad användningsstatistik. För detaljer, se vår integritetsinformation.
