Ämnet för vårt ämne

Under  åren 2023 och 2024 innehöll Stockholmsredaktionens nummer ett stående inslag med titeln ”Ämnet för vårt ämne”, i vilket litteraturvetare ombads att i essäns form reflektera över den hopplösa men likväl oundgängliga frågan ”Vad är litteratur?” Tillsammans med den första essän introducerades spörsmålet av en inledning signerad seriens redaktör Maria Trejling. Inledningen kan läsas nedan och följs av essäerna i kronologisk ordning.

I The Singularity of  Literature (2004) hävdar Derek Attridge att den västerländska kulturen är oförmögen att förhålla sig till det som sedan 1700-talet benämns litteratur; fenomenet undflyr varje bestämning. I vardagligt språkbruk förknippas begreppet ofta med fiktion, i motsättning till det verkliga. Detta arv från Platons mimetiska förståelse av konsten brukar kontrasteras med romantikens lovsång till fantasi och inspiration. Representation eller expressivitet, således. Det tidiga 1900-talets avantgardistiska experiment tar i än högre grad avstånd från idén om litteraturen som verklighetsavbildande och betonar istället dess förmåga att se på nytt. Som en följd därav har litteratur av många teoretiker betraktats som en singulär händelse, en gästfrihet mot det okända, eller en plats för annanhet. Parallellt har dock litteraturvetenskapen gjort ansatser att uppvärdera populärlitterära former vars lockelse kanske ligger i upprepning och standardisering – det bekanta snarare än det främmande. Många teoriströmningar har samtidigt framförallt frågat sig hur litteraturen verkar, snarare än vad den är, och därmed genomlyst hur den såväl lierar sig med som undergräver rådande ordningar. Frågan blir då vari litteraturens specifika potential för kritik och understödjande består. Mer konkreta försök till definitioner görs ibland genom etymologiska hänvisningar, till litteraturen som något skriftligen nedtecknat. Samtidigt finns många exempel på andra typer av litterära medialiseringar, i såväl den västerländska historien som i andra kulturer. Dessutom har det bortomskriftliga, så som bildspråk och musikalitet, ibland framhävts som litteraritetens essens även när det gäller skrivna texter. Maurice Blanchot frågar sig till exempel huruvida litteraturen är den plats där språket blir bild. Kanske är litteraturvetenskapens enda möjlighet att följa Blanchot: fråga sig snarare än svara på vad litteratur är. Den oförmåga som Attridge beskriver gör vårt fält sårbart, men samma oförmåga är också ett tecken på litteraturens kraft: dess variationsrikedom och kapacitet att undfly varje inlåsande definition. I denna anda, och som komplettering till ovanstående alltför begränsade axplock av perspektiv, ber TfLs Stockholmsredaktion några kollegor att begrunda frågan vad är litteratur?

Maria Trejling